Den vildvuxna hagtornsbusken, som växer under eken på allmänningen, ställer alltid till med lite problem när gräsmattan ska klippas. Man kommer inte åt det höga gräset på en del ställen där buskens grenar är i höjd med gräsklipparen. Även en del torra grenar som fallit från eken sätter bokstavligen käpp i hjulet. När jag sist försökte klippa runt busken såg jag något som låg under busken i skuggan.
Det var ett dött djur. Haren som brukar hälsa på? Eller var det en hund? Plötsligt visste jag vad det var. Hjärtat gjorde några dubbelslag och jag lunkade iväg med mitt stela ben mot huset och gick fram till gaveln. Mina farhågor besannades. Där vi hade begravt vår gamla katt som dog i våras, fanns nu bara en grop. Huggkubben låg vält åt sidan och någon hade krafsat fram katten. Troligen en lösspringande hund. För att trygga griftefriden, grävde jag nu mycket djupare och begravde katten för andra gången. Överst hamnade några tunga cementplattor som kanske inte är den optimala gravvården, men skulle definitivt förhindra fortsatt skändning. Detta önskade man inte ens ett dött djur. Men har katten varit med oss i hela 18 år blir det trots all lite sentimentala känslor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar