Bokmärken IV – en dikt

Märkligt nog har jag varit bara en enda gång på en auktion och då ropat in det billigaste objektet som fanns. En kartong med allehanda skräp och några böcker. De flesta var av religiös karaktär som två biblar och några sångböcker. Dom och annat gav jag bort till några grabbar som hjälpt mig bära till parkeringen. Boken som dock intresserade mig  (från 1889) bar titeln ”Asgard and the gods” alltså den nordiska gudamytologin. Det var i denna bok som jag hittade denna handskrivna lapp med en liten dikt på svenska:

”När du läser dessa ord glad

Må tanken flyga strax åstad

Till den som velat visa dig

Därmed att hon ej ändrat sig”

   Af väninnan  Paula Lönnqvist

Detta något hemlighetsfulla meddelande var daterad 10/6 1900 i Göteborg. Inte för att jag någonsin kommer att få veta vem denna Paula eller hennes väninna var och vad de hade att säga varandra, är det ändå märkligt att denna handskrivna lapp på svenska i en engelsk bok överlevt 112 år och nu dyker upp som en digital bild på Internet. Det är nästan som man känner historiens vingslag.

Hjärtliga äpplen

Mitt uppe i äppelskörden. Trädet har nog aldrig burit så mycket frukt som i år. Mer än vad vi kan konsumera. Detta trots att många äpplen ruttnar på trädet eller blir angripna av fåglarna och ramlar sedan till marken. Några enstaka äpplen äts som de är, andra har gått åt till en äppelpaj. Ytterligare en bakdag är planerad. Men de flesta äpplena har jag gett till grannarna. Trots att de släpat hem flera fulla kassar tycks det aldrig ta slut. De finaste och rödaste äpplena sitter högst uppe i trädet dit jag ännu inte hunnit klättra tack vare mitt skadade knä. Klicka på ett tidigare inlägg  här  där man kan se överdådet.

Även andra övergivna träd ute i markerna bär en hel del frukt. Bakom ”slottet”  hittade jag detta äppelträd fullt med frukt. Men det var väl inte ”Alla hjärtans dag”?

Ortsnamn

När jag för decenier sedan hade en kolonilott i kommundelen Viksjö, nämnde jag för någon att jag bl.a. odlade gurkor där. Troligen uttalade jag ortsnamnet lite slarvigt, varpå jag fick kommentaren ”kan det verkligen löna sig att åka ända  till Växjö för att odla gurkor”?  När det snabbt blev utrett att det varken var Växjö eller ens Västerås, har jag sedan undrat hur utlänningar uttalar Viksjö. Som det står på kartan eller som dataspråk utan prickar. Måste vara en riktig tungbrytare.

Kommundelen hör till huvudorten Jakobsberg som tidigare var vår postadress. Mycket enklare att skriva och uttala. Men när man senare  ändrade den till Järfälla blev det besvärligare med alla prickarna. Förutom att uttala ortsnamnet Viksjö, är det dessutom svårt att hitta dit. Vägskylten har hamnat nere i gräset och pekar dessutom åt fel håll

 Nu hjälper det föga att rätta till eventuella lokaliseringaproblem genom att döpa en soffa till Viksjö när man varken vet vart det ligger eller ens kan uttala namnet ifall möbeln skall exporteras.

Udda svampar

Min bildsamling av svampar fick några tillskott sista gången jag var ute i markerna.

 

Dom här tre växte under en poppel på en stor gräsyta. Med hattar i garvat läder?

 

En bit därifrån dessa trattformade svampar som jag inte ens orkar leta rätt på i svampböckerna för att lära mig namnet. Skulle troligen ändå bli fel.

 

Bilden på några taggiga röksvampar, som jag visade för ett tag sedan, hade jag tagit vid denna koloni.

 

Denna märkliga svamp som liknar löjrom har jag sett tidigare men glömt namnet på. Om det nu är en svamp.

 

Denna är däremot en riktig svamp. En äkta skogschampinjon. Den växte för ovanlighentens skull mitt på en stubbe.

In the middle of nowhere

Varför säger man saker ibland på engelska när det finns motsvarande på svenska? Är det för att man vill skryta eller för att det låter bättre? Ibland täcker dock ett engelskt ord (begrepp eller mening) något bättre som man vill ge uttryck för. Men här skulle det lika gära kunna vara mitt i ödemarken, i ingenmansland eller varför inte mitt i tjuttahejti långt ifrån allfartsvägen. Vad man än väljer, så befann jag mig för ett tag sedan på ett sådant ställe. Där fanns bara tre kåkar omgivna av skog och  obrukade, övervuxna åkrar. Bredvid det bebodda huset fanns en liten trädgård med fruktträd och blommor

 

Framför hade man hängt upp ett blått nät och hade jag inte varit i tjuttahejti hade man kunnat tro att det var fiskenät som hängde på tork. Men dom hade nog hängt över träden för att skydda frukterna för fåglarna. Med lite beskärning blev det en lite annorlunda bild på sol- och stockrosor. Den gillar jag tack vare den oväntade förgrunden

Några hundra meter längre  bort fanns ett annat hus som verkade vara obebodd. Några rostiga bilar har stått där i flera år och färgen på panelen hade bleknat ytterligare. Det som dock gav en viss charm åt huset var vildvinet som höll på att täcka hela verandan och delar av taket. Fönstren var igenvuxna och som en annan byggnad med tinnar och torn hade det kunnat vara ett törnrosaslott.

 

I det tredje huset som låg åt andra hållet gjorde man avtryck i cement av rabarberblad som jag skrivit om tidigare. En enorm tomt , som skulle kunna rymma ett halvt villakvarter med dagens markexploatering, bestod bara av ansade gräsytor med enstaka fruktträd. Här var man verkligen ute på vischan.

Larvigt II

I maj hade jag ett larvigt inlägg och här kommer det ett till. För ett tag sedan såg jag åter en tjock larv som kröp över cykelvägen. Även om det inte går i racerfart, är den släta  asfalten tydligen rena racerbanan för larver.

 

En liten bit därifrån hade myror sin hemvist i en spricka i asfalten. Bevingade varelser

(inte ord J) kröp fram ur underjorden. Det var dags att svärma.

 

Jag hade hört talas om och även själv iakttagit att myrorna, som håller till  på olika platser, svärmar samtidigt. Jag tittade därför efter hemma kring olika myrkolonier. Men där pågick det inte något svärmeri. De kanske var av en annan ras.

Från asfaltdjungel till den riktiga skogen. På en stor, kullfallen tall, som legat där i åratal, lossade jag en bit av barken. Längst in hittade jag en tjock, mörkbrun larv.

 

Jag hade för mig att det finns barkborrar och kollade upp det hemma. Mycket riktigt finns det en granbarkborre och den liknade den jag hade sett. Det var bara det att den jag hade hittat fanns under barken på en tall. Förvisso finns även en tallbarkborre. Men den är vit och mindre. Kanske är dom inte så kräsna utan tycker att bark är bark  även om det barkar åt skogen. J

Guld på magen

Till slut så dog den i alla fall. En ganska hemsk död om man betänker. Långt nere i en emaljerad ytterkruka varifrån man inte kunde klättra upp på den hala väggen. Det var trädgårdens guldbagge som hade förirrat sig och råkat hamna i springan mellan blomkruka och den glaserade krukan utanför. Som jag berättat här tidigare, hade jag räddat den en gång på grönsakslandet och en annan gång från drunkningsdöden i en vattenfylld hink. Denna gång visste jag dock inte att klumpedunsen hamnat i ett prekärt läge så att jag kunde hjälpa den. Långt senare upptäckte vi det balsamerade liket nere i botten på krukan

 

Det var inga problem att fotografera den. Inte ens när jag vände den på rygg. Det var då jag såg att den även var guldgrön på magen.

En liten flicka

Efter flera månader tog jag mig till vårt centrum och passade på att gå upp på biblioteket och utställningshallen där. För att insupa lite kultur. Med vissa intervaller visas nya alster av olika konstnärer där,av vilka jag bloggat om tidigare. Nu var turen kommen till Humlan Lange.

Jag känner inte till några nutida konstnärer och har inte mycket till övers för det s.k. kulturella etablissemanget. En och annan konstnär kan fånga mitt estetiska sinne och kittla fantasin en aning men i regel efterlämnar deras alster ett stort frågetecken. Så även denna konstnär i den pågående utställningen. En liten flicka som gestaltats i olika former genom upprepningar. Något som Andy Warhol lanserade redan på 60-talet när han mångfaldigade burkar med Campbell´s soup eller ett porträtt av Marilyn Monroe. Humlan Lange har visserligen tagit dessa upprepningar ett steg längre genom att låta den lilla flickan framträda i glas eller metall samt som målningar. Tack vare dessa olika uttryckssätt kunde även utställningen få en liten annorlunda karaktär. Det mest iögonfallande var alla glasfigurer på golvet.

Figurerna är ganska enkla utan större detaljrikedom och ganska uttryckslösa vilket gör att denna centrala figur saknar karaktär. För att kanske förmedla slätstrukenhet och likriktning?

När man ändå hade en färdig form kunde figuren även gjutas i metall vilket kanske ger den ett stelare uttryck.

Motivets upprepningar på tavlorna  förhöjde inte deras enskilda innehåll utan blev endast ett blickfång och var därmed bara ett komplement till utställningens tema.

Tekniken att mångfaldiga dessa tvådimensionella figurer för osökt tanken till datateknikens klippa och klistra. Den digitala tekniken hade i så fall gett helt andra möjligheter. Som t.ex. skapa olika storlekar och därmed  få in ett perspektiv, ett djup i bilden.

På utställningen fanns även ett litet blad om konstnärinnan med bl.a. detta utdrag ur en recension;

” Komplexa sammanhang bantas till enkla tecken i hennes måleri. Hon vänder och vrider på frågeställningar och några entydiga svar ger hon inte. Den visuella greppbarheten döljer ett mångbottnat innehåll och öppnar sig villigt för tolkningar.”

Speciellt den sista meningen är ett typexempel  från den etablerade kultureliten. Ser jag på konst, ska den appellera direkt till mitt inre och förmedla ett budskap. Ska inte behöva grubbla i flera dagar vad konstnären egentligen menade. Det blir annars gärna som ett filmslut utan upplösning. Men visst var utställningen ett kul arrangemang helt i tidens anda med golvplacerade föremål. Men inte mer än så. Kanske jag begriper mer om jag senare någon gång får upp denna sida. Själv gestaltade jag en liten flicka som ensam och vilsen i ett fotocollage för några år sedan

 

Taggad till max

Plötsligt ser jag bara taggiga saker. Hemma i trädgården, ute i markerna och i skogen.

                               klängros

 

                               tistel

                      röksvamp

Buskis

Det handlar inte om någon teaterfars, utan om våra bärbuskar. Flera av de klena buskstöden har rasat ihop genom åren och  inte blivit utbytta. En del grenar hängde därför  nu ner mot marken. Jag hade dock inga nya stolpar att sätta dit i stället för dom som ruttnat. Tills min dotter skulle köpa ett nytt köksbord. När det gamla bordet skulle kastas, tog jag hand om benen. Välsvarvade ben säger man inte nej till! J

Med hjälp av dessa spikade jag ihop ett stöd för grenarna till krusbärsbusken. Jag kan nu skryta med att äga sta´ns snyggaste buskstöd

 

Nu väntar jag bara på att ytterligare bord eller stolar ska kastas så att jag kan stötta upp grenarna från tre vinbärsbuskar också.

cerklage

Om det till äventyrs var någon som "hängde på låset" i  morse för att läsa dagens inlägg, fick bara se fammalt. Som den nattmänniska man är, fick jag gå upp kl 06.15 vilket för mig betyder mitt i natten. Skulle iväg till KS för operation. Efter knäoperationen för 7 månader sedan -se tidigare inlägg, klicka här - har det stadigt gått framåt. Tagit bort stödet (ortosen), lämnat tillbaka kryckorna och lärt mig att gå på nytt. Kunnat köra bil, gå i skogen och plocka svamp och jobba i trädgården m.m. Det jag dock saknar är att åter kunna cykla. Den hittills uppnådda böjligheten av knäet stannade vid 90 grader. För att kunna cykla och göra en massa annat krävs mera. Hindret var en massa järnskrot som plockats in i knäet för att få knäskålen att läka ihop ich hålla allt på plats. Nu var det dags att plocka ut allt detta eftersom knäskålen hade läkt ihop för länge sedan och att jag därefter skulle få bättre rörlighet. Genom en enkel titthålsoperation plockade man idag ut det s.k.cerklaget. Det är inte mer än en ståltråd (som hade gått av under tiden den satt i benet) och en skruv (fabrikat Syntes från vilket företag jag kanske själv en gång köpt denna skruv när jag jobbade som inköpare av medicinska produkter). Det förflutna hinner alltid upp en. Såg fler produkter i operationssalen som påminde mig om mitt tidigare arbetsliv. Metallbitarna som nu plockats ut ser inte mycket ut för världen men kändes tunga som bly när man lyfte benet. Måste ha varit något psykologiskt. Jag fick med mig dessa bitar och kan visa dom här nere.

Nu blir det en del träning av musklerna framöver. Med eller utan en arbetsterapeut. Jag ger mig inte förrän jag åter sitter på min cykel.

Stenhårda blad

För länge sedan fick jag ett tips om hur man kan gjuta snygga fågelbad i cement. Jag har gjutit ca 50 cementplattor som ligger på tomten att gå på eller som kantsten i rabatterna. Men att förverkliga idén med ett fågelbad har inte blivit av. Var kanske inte lika angeläget. Saknade alltid sand eller cement. Däremot har jag varje år enorma rabarberblad i trädgården som varje gång påminner mig om att göra en avgjutning.

Nu senast stannade jag upp hos en som gör detta i liten skala. Där fick jag en del tips som kan vara till nytta den dagen jag själv ska pröva på. Ett av tipsen var att lägga en tunn plastfolie emellan blad och sandhög. Ett annat att olja in bladet. Här på bilden efterbehandlas avgjutningen av ett rabarberblad med att skrapa det  rent.

I alla sådana gör-det-själv-artiklar talas det bara om stora rabarberblad som mall. Nu fick jag även se resultatet av ett annat alternativ. En dekorativ skål med kastanjeblad.

 

Mina funderingar kring detta pyssel: hur påverkas fågelbadet av väder och vind genom åren?

                         spricker eller missfärgas cementen med tiden?

                         Hur gör man sig av med cementklumpen?

Lösningen ligger kanske i ett annat gjutmaterial – glas, plast,gips eller metall som ger bättre struktur och hållbarhet. Men då är man väl inte längre inne på hobbyverksamhet och kunde lika väl köpa ett färdigt fågelbad.

Röda bär

Hösten nalkas så sakteligen när frukter och bär börjar bli röda. Löven har ännu inte färgats men nyponen lyser klarröda i höstsolen

 

Däremot  känns kanske inte den här bilden igen ,som också liknar nypon.

 

Det är bären från hagtornbusken. Vaxade och högglanspolerade. Typiska röda höstfrukter är rönnbären som står sig långt in på vintern

 

Så här i närbild skulle man kunna tro att jag tagit bild på våra äpplen (se tidigare inlägg).

Mindre kända är dock dessa bär. De har ännu inte hunnit bli knallröda. Några frukter som alla små barn bör göras uppmärksamma på. Det är dom giftiga bären från liljekonvalj

Trodde inte mina ögon

Var ute igår i det fina höstvädret och plockade trattkantareller. På det vanliga stället hittade jag ingenting, på det nästa ingenting heller och på det tredje hade någon kommit före. Lite modfälld begav jag mig till en annan skog där jag till slut  hittade och kunde plocka flera liter. En del märkliga svampar kunde jag också fotografera vilka jag kanske visar vid ett senare tillfälle. Ofta, när jag ska anträda hemfärden, hittar man något  eller att något ovanligt händer. Som om någon vill hålla mig kvar i skogen. Antingen hittar man ett jättefint blåbärsställe vilket man bara inte kan gå förbi. Eller man hittar  en massa kantareller. Det kan dyka upp en hare eller ett rådjur. Så hände något även igår.

Var nästan framme vid parkerinsplatsen när jag upptäckte en svart, krokig pinne på vägen. Det var dock inte trä utan en orm som låg där stilla några meter framför mina fötter. Den rörde sig inte från fläcken och jag misstänkte att den blivit överkörd av en bil. Tog dock fram kameran ur bakfickan för att ta en bild. Den var dock inte död utan började ringla iväg. Kopplade snabbt in videofunktionen på kameran och följde ormens väg över vägen så att säga. Uppe på backkrönet kom en bil. Jag var nu mitt på vägen och tänkte inte flytta på mig. En ringlande orm ser man inte varje dag. Som jag dessutom fått framför objektivet. Och inte vilken orm som helst – en livs levande huggorm! Minns inte när jag såg en huggorm senast. Måste ha varit någon gång i barndomen, tror jag. Dessutom att hitta en sådan nu, så här sent på året!  Med några spasmiska knyck nådde den vägkanten och försvann nerför en slänt. Jag släppte då fram bilen och när jag sedan skulle filma den igen, kunde jag inte upptäcka den längre.

Självskalande potatis

Under alla år, som jag odlat mina egna grönsaker, har potatisen varit självskriven. Inget går upp mot den första, färska potatisen med matjessill och gräddfil. Helst till midsommar; vilket man dock sällan lyckas med. Den sista köppotatisen brukar alltid börja gro framåt våren och är därför perfekt att sätta ner i backen när det är dags. Varför köpa dyr s.k. sättpotatis? Gammal överbliven potatis har fungerat i alla år och gett bra skördar. I år fick jag  även ett rekord med över 20 knölar under ett stånd. Det har inte varit någon skillnad om jag tagit potatis som köpts på ICA, Willys eller Konsum. Det har varit olika sorter från år till år. Trots det har vår självodlade potatis alltid blivit mjölig. Inget fel med det om man vill göra potatismos. Men vilket elände att skala dom! ”Jävla potatis” har blivit ett stående uttryck hemma hos oss när jag allt som oftast svurit över potatisar som ramlar från gaffeln när man ska skala dom. Går i bitar eller hamnar utanför tallriken. Riktigt sprickfärdiga potatisar har nästan skalat sig själva. Så här kan det se ut i kastrullen när man slagit av vattnet

 

Fasta och fina blev däremot morötterna i år. Stora och långa som om dom hade vuxit på Gotland. Ändå har jag bara lerjord här varför det inte går att bara rycka upp dom. Fick ta spaden till hjälp. Det räckte dock inte med ett spadtag (ibland tar man sådana J). Då skar jag av nedersta delen av roten flera gånger.

Token inte alls så tokig

Vid mina senaste promenader har jag flera gånger kommit förbi en rabatt der man även satt en och annan ölandstok. Dessa buskar blommar nu för fullt och lyser gult lång väg. På nära håll känner mitt underutvecklade luktsinne även doften från dessa blommor. Däremot  fångar insekterna in dessa feromoner från betydligt  längre håll. Så här års är det inte mycket som blommar längre varför dessa  blommande buskar var ett dukat bord för både insekter och en amatörfotograf. Varje gång jag passerade stället, passade jag på att ta några bilder.

Höjdpunkten var dock när jag hittade en för mig okänd fjäril bland blommorna. Den liknade en som jag beskrev tidigare – klicka här – under namnet syngrapha rectangular. Även om jag denna gång fick bättre bilder, kunde jag inte artbestämma den. Den kanske inte ens har något svenskt namn eller är samma fjäril jag såg tidigare. Men vacker ändå trots avsaknaden av bjärta färger.

När löss blev fisar

Bland alla insekter jag tar bilder på, är det denna skalbagge. Tacksamt motiv eftersom den i regel alltid sitter stilla

 

Däremot kan dom till att börja med vara svåra att upptäcka. Speciellt den helgröna arten på ett helgrönt blad. Det finns tydligen många arter som dessutom tycks ha individuella teckningar. Några som är bredaxlade, andra med  runda axlar. Detta tänker jag dock inte fördjupa mig i utan gör bara en bildsammanställning av vad jag hittat hittills

 

 

Nu har jag under alla åren  felaktigt kallat denna insekt för sköldlus. Ibland har jag även använt mig av den rätta benämningen bärfis men alltid tyckt att det var ett vanvördande ord. Sköldlus lät mera vetenskapligt men avser några helt andra djur. Här en offentlig ursäkt att jag vilseledd en eller annan läsare. Jag gillar dessa bärfisar utom när dom hamnar i hinken med blåbär som man just har plockat. De verkar så harmlösa med sina små, pliriga ögon och gör troligen inte en fluga förnär.