Rubriken verkar kanske aningen kryptisk men jag ska försöka bena upp begreppen. Jag har tidigare skrivit om den gradvisa nedmonteringen av Postens tjänster och den försämrade servicen. Det lilla som nu är kvar drabbas dessutom av kvalitetsförsämringar. När jag frankerar brev till frimärkssamlare, klistrar jag ett skyddspapper över frimärkena som har stämplats manuellt med en rund stämpel och datum.
Detta skydd, typ post-it, är till för att frimärkena annars skulle förses med fula maskinstämplar som sätter ner samlarvärdet. Skyddar dessutom för mekanisk påverkan under transporten. Från flera mottagare i olika europeiska länder har jag fått uppskattande respons. Nu har även denna ringa service dragits in och vår lilla kiosk som tillhandahåller frimärken får ej längre dessa klisterlappar.
När jag för två dagar sedan sände ett sådant filateliststämplat brev, kom det tillbaka till vår brevlåda. Någon som inte klarat SFI-.kursen eller inte fått tillräcklig utbildning att sortera brev eller att åtminstone kunna läsa innantill, förstod inte texten på skyddsremsan och anade väl inte heller att det fanns frimärken inunder. Han/hon vände därför på brevet där det satt en klisteretikett med avsändaren, maskinstämplade det hela på baksidan och skickade det således tillbaka till mig. Trots att avs. placerats längst upp till vänster på kuvertet uppmanades jag på förekommen anledning tidigare att dessutom kryssa över denna adress för att undvika missförstånd. (missförstånd uppstod däremot på andra änden när mottagaren undrade om min adress inte gällde längre!)
Nu var det bara att traska iväg till närmaste brevlåda och posta brevet en gång till. Allt var ju i sin ordning med stämplade frimärken och etikett med mottagaradress på rätt ställe. Regnet vräkte fortfarande ner och jag kröp under paraplyet för att varken jag eller brevet skulle bli blöt. Efter uträttat ärende traskade jag åter hemåt. Höll paraplyet lite framåtböjt eftersom det blåste. Det var då jag upptäckte ”flickan ovanpå”. Filmtiteln från 1955 med Marilyn Monroe.
Jag fiskade upp kameran ur bakfickan och tog en bild på hennes regnvåta ansikte efter att jag riktat paraplyet som jag ville ha det. Det blev en ganska häftig bild, som ett surrealistiskt collage. Tog ytterligare ett kort på cykelvägen.
Det behövs inte alltid strålande sol för att ta bilder. Jag hade stoppat på mig kameran just för att ta ”regnbilder” men inte alls räknat med att hitta detta motiv. Så nu har jag knutit ihop Posten med Marilyn Monroe. Tänk så det kan bli ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar