En liten flicka

Efter flera månader tog jag mig till vårt centrum och passade på att gå upp på biblioteket och utställningshallen där. För att insupa lite kultur. Med vissa intervaller visas nya alster av olika konstnärer där,av vilka jag bloggat om tidigare. Nu var turen kommen till Humlan Lange.

Jag känner inte till några nutida konstnärer och har inte mycket till övers för det s.k. kulturella etablissemanget. En och annan konstnär kan fånga mitt estetiska sinne och kittla fantasin en aning men i regel efterlämnar deras alster ett stort frågetecken. Så även denna konstnär i den pågående utställningen. En liten flicka som gestaltats i olika former genom upprepningar. Något som Andy Warhol lanserade redan på 60-talet när han mångfaldigade burkar med Campbell´s soup eller ett porträtt av Marilyn Monroe. Humlan Lange har visserligen tagit dessa upprepningar ett steg längre genom att låta den lilla flickan framträda i glas eller metall samt som målningar. Tack vare dessa olika uttryckssätt kunde även utställningen få en liten annorlunda karaktär. Det mest iögonfallande var alla glasfigurer på golvet.

Figurerna är ganska enkla utan större detaljrikedom och ganska uttryckslösa vilket gör att denna centrala figur saknar karaktär. För att kanske förmedla slätstrukenhet och likriktning?

När man ändå hade en färdig form kunde figuren även gjutas i metall vilket kanske ger den ett stelare uttryck.

Motivets upprepningar på tavlorna  förhöjde inte deras enskilda innehåll utan blev endast ett blickfång och var därmed bara ett komplement till utställningens tema.

Tekniken att mångfaldiga dessa tvådimensionella figurer för osökt tanken till datateknikens klippa och klistra. Den digitala tekniken hade i så fall gett helt andra möjligheter. Som t.ex. skapa olika storlekar och därmed  få in ett perspektiv, ett djup i bilden.

På utställningen fanns även ett litet blad om konstnärinnan med bl.a. detta utdrag ur en recension;

” Komplexa sammanhang bantas till enkla tecken i hennes måleri. Hon vänder och vrider på frågeställningar och några entydiga svar ger hon inte. Den visuella greppbarheten döljer ett mångbottnat innehåll och öppnar sig villigt för tolkningar.”

Speciellt den sista meningen är ett typexempel  från den etablerade kultureliten. Ser jag på konst, ska den appellera direkt till mitt inre och förmedla ett budskap. Ska inte behöva grubbla i flera dagar vad konstnären egentligen menade. Det blir annars gärna som ett filmslut utan upplösning. Men visst var utställningen ett kul arrangemang helt i tidens anda med golvplacerade föremål. Men inte mer än så. Kanske jag begriper mer om jag senare någon gång får upp denna sida. Själv gestaltade jag en liten flicka som ensam och vilsen i ett fotocollage för några år sedan