På egen hand ska jag nu försöka stå på egen fot. Efter den nu snart 8 månader långa resan genom sjukvårdens ”korridorer” har jag nu bestämt mig för att inte längre ligga landstinget till last. Denna resa i en för mig helt okänd värld har varit omtumlande. Från operation av den spruckna knäskålen, vårdhem, hemtjänst, postoperativt ingrepp, vårdcentral till rehabilitering. Färden genom vårdapparaten har kostat drygt 5000:- varav 2000:- gått på frikort.
Igår var jag sista gången på sjukhusets rehabiliteringsavdelning.
I stället för att trampa runt där på en motionscykel, satte jag mig på min egen cykel och åkte dit för egen maskin. När jag tillsammans med arbetsterapeuten konstaterade gångerna innan, att jag kunde trampa runt med pedalerna, hade jag nått mitt viktigaste etappmål. Visserligen hade jag hunnit gå i skogen och plocka svamp, klättra i äppelträdet och höstgräva 50 kvm lertungt grönsaksland, men inget går upp mot att åter kunna cykla. Under resans gång har det varit många små etappmål. Släppa rullator och kryckor efter ett par veckor, kunna sitta på toaletten, ta på sig strumpor och skor utan hjälp eller hoppa i brallorna i stående ställning. Vardagliga rörelser som man bara har tagit för givet. Det kändes som en stor seger varje gång man hade uppnått ett sådant litet etappmål. Nu ska jag bara låta naturen ha sin gång och spinning, benpress och trappstegsövningar får ersättas med dagliga sysslor ute och inne. Och cykling så länge det är halkfritt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar