Bokmärken II – penningvärde

I en annan bok som jag plockat fram för att läsa om, hittade jag en gammal penninglott.

 

Troligen låg den nära till hands när jag besviken  över att inte ha vunnit något på den,lagt den åt sidan. Då passade den bra att markera en sida i boken ned. Om man jämför priset för lotten med det samtida bensinkvittot – se inlägg här –hade  man kunnat tanka 15 liter för nitlotten. Med dagens bensinpris cirka 200:-, vilket är tuffare att hosta upp nu än att köpa en penninglott i mitten på 60-talet.

Nu är det höst!

Det har jag bestämt nu. När man är ute i skogen för att plocka svamp och då hittar årets första trattkantareller, måste det helt enkelt vara höst. Dels är det rekordtidigt och för det andra fanns dom på ställen där jag aldrig tidigare plockat några. Allt tyder på  en riklig tillgång framöver.

 

På Aftonbladets nöjessida kunde man läsa: ”Fräs gula kantareller och trattkantareller tillsammans”. Kul att detta hamnade på nöjessidan. För det är verkligen ett nöje att hitta, plocka och tillaga färska kantareller. För att inte säga även njuta av dom i en omelett.

Det fanns även lite gul kantarell. Andra eller tredje omgången. Men än är dom för små och behöver växa till sig något.

 

Dom här stod ihoptryckta tätt intill en rot som gick tvärs över ett motionsspår. Som om dom visste att det kommer dussintals löpardojor dundrandes varje dag över deras huvuden. Dom hade väl kollat först var skosulorna brukar  hamna.

Luriga trastar

Bakom dataskärmen uppfattade jag liv och rörelse och när jag lyfte blicken såg jag en massa fåglar ute på gräsmattan, på taken och i buskarna. Det var minst ett tjugotal. Kunde dock inte räkna dom när dom hela tiden flyttade på sig. Än var dom  nere på gräsmattan och pickade efter mask, än var  dom uppe på förrådstaket och grannens tak och vände på varenda bit mossa. Snärtade iväg mosskokorna så att dom hoppade nerför tegelpannorna och studsade ner i takrännan. De flesta hoppade dock som tur var över hängrännan och hamnade på gräsmattan. Jag tog fram kameran för att ta några bilder genom köksfönstret. En av  dom prickiga fåglarna satt stilla på gräsmattan och jag kunde zooma in den.

 

Eftersom det var så många, trodde jag att jag fått in starar som var på väg söderut. Men starar brukar vara mörkare och lite glansiga.i fjäderdräkten. Därför tror jag att det var trasthonor. En hade slagit sig ner  under en av utestolarna. Den var inte heller helt svart med gul näbb. Annars hade man kunnat tro att  herr koltrast ville visa upp sitt harem.

 

Bara efter ett par minuter flög alla iväg som på en given signal. Vad hade jag bevittnat?

PS. några timmar efter inlägget mejlade Pia och talade om att det var björktrastar jag sett på tomten. TACK Pia för upplysningen!

Ute i tid

Innan det skulle bli ännu mer regn, passade jag på att ta upp potatisen så att dom inte skulle bli alltför leriga  eller rentav hinna ruttna. Även om inte alla blev bakpotatis, är jag nöjd med årets skörd. Som mest fick jag 27 knölar av varierande storlek från en enda planta. Ett dussin brukar vara genomsnittet.

Med trädgårdsslangen sprutade jag bort den värsta leran och när dom hade torkat, åkte dom in i vinterförrådet. Här ligger ena hälften av skörden. Besprutad potatis!

 

Även när det gällde vaxbönorna var jag ute i god tid. De kvarvarande hade nu mognat så pass att jag kunde ta in dom för torkning. På flera hade sniglarna redan börjat gnaga hål och i en böna höll mördarsnigeln till att härja som bäst. Svårt att avgöra om det är en eller två sniglar. I vilket fall fick  den/de sota med livet för sitt tilltag,

 

Resten av bönorna placerades som vanligt på  ett tidningspapper uppe på vitrinskåpet. Efter några veckor är dom snustorra och bönorna kan tas ur för att bli nästa års utsäde.

Finns på token

Efter gårdagens nostalgiska utflykt nu tillbaka till verkligheten. Hade gått den vanliga fotorundan och tagit några bilder då och då. Härliga stackmoln som  bolmade upp i det blå. Några svampar och en fjäril som jag inte sett tidigare. Nästan hemma, kom jag förbi en häck av ölandstok. Den blommade för fullt och de gula blommorna drog till sig allehanda insekter. En som liknade en blomfluga fångade mitt intresse. Den var dessutom så upptagen med att suga nektar att jag i lugn och ro kunde ta cirka 10 bilder när den eller hans kompisar flög från blomma till blomma.. Därför hade jag turen att få skärpa i alla bilderna. Vilket som bekant inte alltid blir fallet.

Bokmärken I - introduktion

Förr i tiden samlade barn på bokmärken. Även killar. Ni vet, dom där färggranna, glansiga utskurna bilderna. Man bytte med varandra. Man la märkena i häften och hade ett komplicerat bytessystem som jag har glömt bort. Däremot har jag inte glömt vissa motiv. Ett av dom allra vanligaste som jag sett i flera länder är Rafaels änglar.

 

Dom två änglarna finns ursprungligen på en 1500-tals målning  ”Den sixtinska  madonnan” och syns längst ner på målningen.

 

 Varför just dessa änglar blivit så vanliga bokmärken kan jag inte förklara. Inte heller varför dom kallas för bokmärken över huvud taget. Vill man markera en boksida, kan man lägga in ett band som ibland finns på boken eller göra ”hundöron”. Eller som jag gjort under flera år, ta något som just råkat vara till hands.  När jag nu börjat  läsa igen – se gårdagens inlägg – hittar jag alla möjliga bokmärken i böckerna jag läst tidigare. I en SF-bok jag läser nu , hittade jag ett gammalt bensinkvitto från 1967

  

. Vilken nostalgitripp! Esso (Standard Oil) som inte finns kvar längre i Sverige. Ett kvitto som  databehandlades med hjälp av hålkort. Bara det är redan en liten raritet. Här har jag tydligen tankat full tank – för min gamla Saab rymde nog inte mer. På en icke ordinarie bensinstation vid Brommaplan, halvvägs in mot sta´n resp. Drottningholm. Och så var det dåvarande bensinpris! Under kronan per liter. Vilket tidsdokument.Vem som helst kan bli nostalgisk.

Läslusten

Så fort jag hade fått förmågan att kombinera bokstäver till ord och därefter kunna läsa dom, hade jag fått läslusten. Jag läste böckerna som fanns hemma, lånade böcker och sprang på biblioteken. Slukade allt som kom i min väg. Allt från billiga kioskdeckare till dom stora filosoferna. Romaner, biografier eller facklitteratur, inget var mig främmande och allmänbildning kan komma till nytta när man minst anar det.

Sedan kom pocketboken. Nu hade man råd att konsumera litteratur i större omfattning och skaffa sig ett eget bibliotek. Början till detta bibliotek kunde jag starta när Kungsbokhandeln på Kungsgatan mitt i Stockholm hade rea på engelska pocketböcker. I stora trälådor fanns endast enstaka titlar varför jag fick gräva länge och med omsorg. Redan då hade jag fått smak för science-fiction och phantasy. Där fanns många böcker av denna sort och alla kostade en krona per styck. Jag kunde dock inte frakta fler än 50 böcker på mopeden och fick återvända dagen efter för att leta fram ytterligare lika många böcker.

Efter denna start blev det fler böcker och när hustrun senare gick med i olika bokcirklar fick vi skaffa fler hyllor. Inbundna böcker tar ju dessutom mer plats. Nu har vi böcker på 4 olika språk.

  

Att läsa är att unna sig en lyx. Bara sitta eller ligga och koppla av. Denna lyx kunde jag inte unna mig längre när jag bildat familj, skulle ägna mig åt ett krävande jobb och sköta hus och trädgård. Då var man för trött att läsa några sidor på kvällen och somnade i regel efter halva sidan. Så därför har jag inte slagit upp en enda bok på 30 år! Och överlevt. Det kulturella behovet har i stället fått komma via TV, video, tidningar och Internet. Tills för några månader se´n. När jag låg på sjukhus efter knäoperationen. Orkade då med några sidor i en pocketbok men fortsatte läsandet hemma när jag väl hade börjat läsa en spännande bok. Det har nu blivit en vana med några sidor varje kväll innan jag somnar. Inte längre någon  egentlig lyx,  men väl ett förträffligt sömnmedel.

Sista sommardagen

För att slippa gå samma fotorunda som de senaste månaderna, tog jag bilen och åkte ut en sväng. Parkerade och traskade iväg. Första motivet blev några sparvar på en elledning,

 

Sedan passerade jag ett utefik där folk satt och myste i sensommarsolen och en liten flicka lekte med sin I-pad.

  

Fler bilder än så blev det inte på denna utflykt. Molnen  började torna upp sig,drog ihop sig, blev allt mörkare och sedan öppnades himlens alla portar. Med mitt stela knä kunde jag tyvärr inte springa för att snabbt komma  tillbaka till parkeringen och blev därför  aningen blöt. Borden vid uteserveringen stod nu tomma och flickan var också borta när jag haltandes passerade stället.

Humlor gillar violett

Liksom ”herrar föredrar blondiner” (Marilyn Monroe 1953) föredrar humlor blommor som lyser rödvioletta. Jag har fångat dom med kameran på rödklint och tistlar.

Iakttagelser

När man har odlat den lilla plätten på villatomten i flera år, lägger man snart märke till att  inget år är det andra likt. Det som gick bra att odla den ena året misslyckas man totalt med ett annat år. I klimatförändringens tid är bondepraktikan överspelad och man fär chansa en hel del. Därför är det alltid lika spännande  och fullt av överaskningar.

Igår skördade jag bondbönor.

 I år stod plantorna stolta och raka på led som tennsoldater och hade inte blåst eller regnat omkull. Det blev till synes en stor hög med bönor.

 

. Men när man väl hade spritat upp alla, såg det inte mycket ut för världen längre. En måltid för två. Stuvade bondbönor med stekt falukorv kanske inte låter som en festmåltid. Får man det dock bara en gång om året, så blir det speciellt. Det som skilde från tidigare år var att vissa bönor var bruna. Annars brukar alla vara ljusgröna till vita. 

Även potatisblasten hade blivit brun. Nästan från en dag till en annan (utan att det hade varit frost) hade allt vissnat ner och låg platt på marken.

 

I vanliga fall brukar det se ut så här först långt in på hösten. Så fort det torkat upp lite i jorden får jag skörda potatis lite tidigare i år. Vill inte äventyra att det mesta ruttnar bort eller skadas av sniglar.

Årets största överraskning är vinstocken. För 6 eller 8 år sedan fick vi två plantor som skulle bära blå respektive gröna druvor. Efter ett par år dog den ena plantan och den andra överlevde med nöd och näppe. I vilket fall hände inget med den under flera år. Det kom någon reva upp till knähöjd, men det var också allt. Tills i år. Då växte den upp till fågelmatbordet och bara på den sista månaden rankade den iväg flera meter.

 

Visserligen fanns det inga druvor på den men det var en fröjd att se den växa. Det inger i alla fall hopp om någon framtida skörd.

Proportioner

Jag för en ojämn kamp mot sniglar. Mördarsniglar har jag mindre bekymmer med. Det är dom med hus på ryggen som invaderat hela trädgården. Trots att man tar hand om dussintals efter varje regn, kommer det nya hela tiden. Jag hittar dom utmed panelen på hus och förrådsbyggnad. Desorienterade varelser som tror att himmelriket är uppåt. Knappt skönjbart med blotta ögat kryper dom små – med hus och allt – uppför förrådsväggen. Mer än en meter upp. Ett helt maratonlopp för sniglar.

  

Brukar alltid jämföra små storlekar med huvudet  på en tändsticka. Skulle kanske satt den lilla snigeln på den här vinbergsnäckan istället för att åskådliggöra skillnaden i storlek.

  

En annan varelse som man annars tycker att den hör till småkrypen är maskar och larver. Närbildstagningar gör dom dock ibland till giganter. Knappt att man känner till en handfull fjärilar och baggar, så är det definitivt stopp när det gäller larver. Den här vet jag inte ens om det ska bli en fjäril eller en skalbagge

  

Var på väg hem eftersom batterierna hade tagit slut. När jag såg den på cykelvägen, chansade jag  att batterierna laddat upp sig så att jag kunde krama ur  ytterligare en bild och att objektivet skulle fällas ut. Det räckte precis till bara denna bild.

Mångfald

Vissa växter är mera framgångsrika än andra. En del har en framgångsrik strategi att föröka sig, andra har turen att hamna i de rätta livsbetingelserna. På en plätt som varken var åker eller äng hittade jag ett bestånd av fackelblomster. Och mitt i all den röda blomsterprakten stod två malplacerade solrosor. (hur dom nu hamnat där)

OBS! de stora bladen hör till en annan växt

 Likaså lägger man märke till andra ansamlingar av blommor. Här en gul blomma som växer både hemma i trädgården och ute i markerna.

 

Jag hittar ingen bra bild med text för denna växt. Det närmaste jag kommer är gulmåra där dock bilderna inte alltid överensstämmer med verkligheten. Någon?

Tisteldun

Man hajar alltid till när två till synes helt separata händelser vävs ihop som genom osynliga trådar. Därför skrev jag för några da´r se´n  om promenaden under en kraftledning som tidigare resulterat i ett bildspel på You Tube och att dom samtidigt mejlar till mig om denna video innan jag hunnit publicera inlägget.

Något liknande händer igen. Jag tog en del bilder på tistlar som nu fröar av sig.

Inget märkvärdigt med detta om inte ordet tisteldun poppat upp i min skalle. Ordet förekommer nämligen i en nyligen läst bok av Greg Bear. Eon, en science-fiction roman där som oftast i denna genre förekommer märkliga egennamn. Tisteldun i denna bok var en plats. Hur kan en författare från San Diego, Kalifornien kommer på ett så svenskt klingande namn? Och varför läser jag boken just nu när jag fotograferar tistelfrön men föredrar att kalla dom för tisteldun.? Ibland liknar sådana sammanträffanden en deja-vu känsla eller för tanken till parallella universa. Speciellt när dom inträffar kort tid efter varandra. Det gör dom kanske oftare än man tror men man tänker bara inte på det.

Omtyckt blomma (ängsvädd)

Under gårdagens vandring hittade jag även annat spännande än det som flöt fram i ledningarna ovanför mig. På många ställen blommade ängsvädd. En blomma som lockar till sig många olika slags insekter. Bastardsvärmaren som jag inte sett till på flera år, såg jag nu för tredje gången i år.

 

Flera exemplar av påfågelsöga nästan slogs om blommorna och hade även  konkurrens av pärlemorfjärilar. Den som jag hittade på en ängsvädd har jag alltid  trott att det är en pärlemorfjäril. Men blev nu tveksam när jag jämförde den med en annan som har vita prickar i stället för svarta på vingarnas kanter.

På gång i naturen och You Tube kollar dig

Efter en 3-timmarspromenad kom jag hem med ett antal nya bilder och 4 urladdade batterier. Mina egna var också  på upphällningen och fick laddas upp med en stor glassbägare. Jag återupplivade en långpromenad jag gjorde för några år sedan. En vandringsled som följde en högspänningsledning.

 

Förra gången tog jag så många bilder att det räckte till bildspelet ” under high voltage” som jag publicerade på You Tube. Ett tag lekte jag med tanken att plussa på bildspelet med ytterligare bilder. Men då hade jag behövd ändta muskiken. Musiken till denna video liksom till övriga har jag hittat någonstans på nätet eller någon CD. Där har den legat under flera år utan att någon brytt sig om upphovsrätten. Tills nu. You-Tube-teamet lät hälsa enligt följande:

Hej digimages3!

Ditt videoklipp walk under high voltage kan innehålla material som ägs eller licensieras av CD Baby men är ändå tillgängligt på YouTube. I vissa fall kan annonser visas bredvid det.

Okey. Det var väl inte mer med det. Men när jag dagen innan fick ett mejl med liknande ordalydelse:

Hej digimages3!

Ditt videoklipp sculptures of ice kan innehålla material som ägs eller licensieras av rumblefish men är ändå tillgängligt på YouTube. I vissa fall kan annonser visas bredvid det

började jag bli misstänksam. Plötsligt, efter flera år, utsattes  mina videosnuttar för en systematisk granskning.

Under den ”högspännande” promenaden letade jag som vanligt efter motiv på insekter och fjärilar men la även märke till övrigt runt omkring. Intill stigen hittade jag till min förvåning dom första lingonen. Redan? Är det höst nu?

 

Ett annat tecken på den annalkande hösten är all ljung som växte utmed stigen.

 

Raggat upp en hona

När vi för någon vecka sedan fick oväntat besök på allmänningen bakom huset, har haren återkommit nästan varje dag. Den är inte lika skygg som harar jag stöter på i skogen utan har blivit mera van vid människor. Inte heller behöver den längre vara irriterad på skatorna som jag skrev om för 5 da´r  se´n. Han talade därför om för  sin flickvän vilket fantastiskt fint ställe det är att vila på. Hon lät sig övertalas och följde med.

 

Nu satt dom där båda två och höll uppsikt över omgivningen. Fya långa öron och fya ögon har nu koll på omgivningen.

White wonder

Så länge jag har odlat egna grönsaker – och det började för 40 år sedan – har jag haft vit slanggurka som favorit. Alla åren utom förra då det helt enkelt inte gick att få tag på frön. Jag var förvisso sent ute, men det visade sig att denna gurksort inte fanns att få tag på i år heller. Kollade hos Plantagen och 4 andra  ställen utan resultat. Både Weibulls och Bröderna Nelson anser det väl inte lönt att tillhandahålla dessa frön längre. En orsak kan vara att gurksorten är mindre känd. Gurkor ska ju vara gröna och inte vita som  en blekfis. En annan orsak kan även  vara priset. Om man till äventyrs vill prova något nytt, är man kanske inte villig att betala betydligt mer än vad frön till en vanlig frilandsgurka kostar. Får man dessutom maximalt 5 ynka frön i påsen, köper man den sorten inte en annan gång. Tänk om två frön inte gror, en planta sedan dör och resten blir angripna av sniglar eller annat. Helt oförklarligt varför fröhandlarna tillhandahåller så få frön i påsarna när t.ex. en gurka, en melon – klicka här –en tomat eller pumpa innehåller i vissa fall 100-falt fler frön som är grobara. Man behöver visserligen inte fler frön än vad som går åt under odlingssäsongen, men lite marginal för oförutsedda missöden vill man väl ha. För att råda bot på detta samt över huvud taget få tag på frön till vit slanggurka, bad jag några bekanta ta med sig en fröpåse från kontinenten.  Det blev en sort som kallades ”white wonder”.

 

Som denna stora påse antyder skulle den troligen kunna innehålla betydligt fler än bara 5 frön. Det gjorden den också med råge. Inte bara att det fanns många frön i påsen, så hade dom dessutom packats i flera tättslutande mindre påsar av någon sorts metallfolie. Troligen för att öka hållbarheten ifall inte alla fröna gick åt. Det ni! Bröderna Nelson och Weibull. För 30-40 år sedan kunde ni sälja välfyllda fröpåsar så att det alltid blev över. Har ni nu blivit så profithungriga att alla villaägare och hobbyodlare ska nöja sig med dessa futtiga men dyra frön? Andra sorter från fröproduktiva växter som kål eller vissa blommor  hittar man rikligt i fröpåsarna. Detta  uppväger dock inte alla andra fröpåsar som innehåller skrattretande liten sådd. I vilket fall lyckades jag i år klara tre gurkplantor av  ett 20-tal som jag sådde. Väder och kyla, sniglar och larver hade gått hårt åt plantorna. Men nu är det snart dags att ta första skörden

Semester

Pensionärslivet är egentligen det ultimata sättet att leva . Förutsatt att man har lärt sig leva sparsamt så att pensionen räcker, har hälsan i behåll och har tillräckligt många intressen. Det finns dock en sak jag saknar: känslan inför stundande semester när man fortfarande jobbade. När man räknade dagarna som om man skulle mucka i lumpen. Därför unnar jag alla knegare en välförtjänt semester. Speciellt dom som numer har ett stressigt jobb under slavliknande former.

 

Visst kan man vara ute och paddla på sjön. Men vill man vara riktig lat, sätter man sig i gräset och spelar kort med kompisen eller tar fram en spännande bok.

OBS! Personen med muggen råkade passera förbi i fotoögonblicket
Det blev dock inget störande moment i detta fallet. Kompositionen blev bra och trots avståndet mellan personerna blev det en helhet.

Streckkoder

Den nya QR-koden har blivit allt vanligare i framför allt tidningarna och annonserna. Jag behöver inte bry mig så mycket om dessa koder eftersom jag inte äger någon mobiltelefon och således inte har tillgång till en läsare. Detsamma gäller egentligen även den vanliga EAN-koden som finns på alla varor som jag inte heller har lärt mig att läsa. Nu har man även börjat rita streckkoder på himlen

 

Koden kan jag inte tyda annat än ”tvättbrädemoln” och är troligen reklam för något tvättmedel som är skonsammare och miljövänligare än alla andra.

Upp-och-nervända världen

Jag tröttnar inte på att ta bilder på insekter. Av allt levande på jorden är denna kategori den artrikaste. Det räcker med att begränsa sig till bara Sverige och då bara välja fjärilar. Ibland tror jag mig att ha hittat en ny fjäril. En som jag plåtat tidigare men såg bara lite annorlunda ut i färg och teckning. Som t.ex. den här som i regel är så skygg att den oftast flyger undan. Och därefter hittar man den inte igen. Den gömmer sig under ett blad.

Som  om det inte vore redan tillräckligt svårt att artbestämma fjärilar i alla dess variationer, ska man även känna igen den från undersidan! Kan det vara en fältmätare? Eller har jag hittat en ny fjäril som jag inte sett tidigare? Insektsvärlden är också upp-och nervänd.