Igår tittade jag på ytterligare ett avsnitt av serien ”coacherna” och blev ytterligare besviken att serien håller på att förflackas till en vanlig dramakomedi.
Läs mitt inlägg http://metrobloggen.se/digimages/jobbcoachning/ vilket jag skrev redan i november 2009 när man hade sjösatt coaching-idén och ni förstår bättre varför. Jag hade hoppats på en samhällskritisk syn på denna företeelse med udden riktad mot våra makthavare. Några parodier i det första avsnittet lät tyda på det. I det följande tycks serien dock bara bli en lagom underhållande såpa. Även om det återstår flera avsnitt som kan väcka en tanke med en liten knorr på slutet, mal nog serien på i samma stil med misslyckade coacher som själva behöver coachning. I den meningen fångar man lite av politikernas misslyckande med detta samhällsexperiment. Det som jag dock gillar med serien är själva ingressen där man sätter ihop en del pusselbitar så att de passande bitarna ger sken av en perfekt ihopsatt helhet. Tills man kommer till den centrala biten som skall hålla ihop det hela. En bit som egentligen inte finns. Men med ett politiskt knytnävsslag pressar man in något på måfå så att det hela ser ut som en sammanhållen kedja. Den glappar dock betänkligt och hela härligheten kan rasa ihop. Symboliken hoppas jag dock inte gäller själva serien som trots sin ytlighet har en del poäng och är underhållande på sitt sätt.
Läs mitt inlägg http://metrobloggen.se/digimages/jobbcoachning/ vilket jag skrev redan i november 2009 när man hade sjösatt coaching-idén och ni förstår bättre varför. Jag hade hoppats på en samhällskritisk syn på denna företeelse med udden riktad mot våra makthavare. Några parodier i det första avsnittet lät tyda på det. I det följande tycks serien dock bara bli en lagom underhållande såpa. Även om det återstår flera avsnitt som kan väcka en tanke med en liten knorr på slutet, mal nog serien på i samma stil med misslyckade coacher som själva behöver coachning. I den meningen fångar man lite av politikernas misslyckande med detta samhällsexperiment. Det som jag dock gillar med serien är själva ingressen där man sätter ihop en del pusselbitar så att de passande bitarna ger sken av en perfekt ihopsatt helhet. Tills man kommer till den centrala biten som skall hålla ihop det hela. En bit som egentligen inte finns. Men med ett politiskt knytnävsslag pressar man in något på måfå så att det hela ser ut som en sammanhållen kedja. Den glappar dock betänkligt och hela härligheten kan rasa ihop. Symboliken hoppas jag dock inte gäller själva serien som trots sin ytlighet har en del poäng och är underhållande på sitt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar